Född på 50-talet och har sedan några år återfunnit min ungdoms kärlek. En känsla som kan ge mig
ståpäls. En känsla som jag inte riktigt kan förklara och ej heller riktigt förstå. För det handlar inte
om något levande, utan om en motorcykel. Hur sjutton kan man uttrycka en kärleksförklaring till
något som har producerats i stora mängder och sålts över hela världen?

Men någonting måste det vara, då jag är en av de få som på gamla dar söker upp min ungdoms
flamma. Varför delar jag inte denna känsla med alla de unga män och några kvinnor med för den
delen, som under tidigt sjuttiotal körde denna motorcykel?

Vad är det som får mig att brinna så våldsamt för en ”sak” och dessutom omodern? Varför tog jag
inte chansen hösten 2001 och köpte en modern motorcykel, där allt var bättre? Istället för att söka
upp min gamla flamma och köpa henne. Jovisst är det en ”hon”. Vad fick mig att välja henne på 67
hästar än en modern på 167? Jo en märklig kärlek, till något som gav mig ståpäls och upphetsning
en vår 1970. Det var då som jag såg dessa märkliga motorcyklar för första gången i verkligheten.

Denna otroliga utklassning som denna motorcykel utgjorde, mot det regerande motorcykel-
etablisimanget. Att med egna ögon verkligen få uppleva en livs levande Honda CB 750, parkerandes
utanför Kortedala MK som hade sin klubblokal i Lunden/Göteborg. Denna motorcykel var röd,
sedermera lärde jag mig att färgen heter Candy Ruby Red. Detta var cykeln som många av mina
kamrater och många andra också, i våra åldrar drömde om. Vi hade affischer på cykeln uppsatta på
våra pojkrums väggar.

Tyvärr så fick vi inte höra ljudet från denna motorcykel, utan det dröjde tills jag på min skola en dag
såg en likadan ståendes parkerande på skolgården. Vems var den? Ryktet gick fort och det var
skolan flicktjusare som ägde den. Nästa rykte spreds att han hade hjälmen i handen och gick ned
för trappan. Skulle jag få chansen att se och höra den köra?

(Min Honda i garaget. ps. kan ta en liten stund att ladda [398kb])
(får du inte spelaren till att fungera, prova detta då honda-ljud)

Naturligtvis så skulle han dra ut på pinan för mig genom att stå och flirta med tjejerna. Kunde han
inte starta den och köra iväg innan min lektion börjar, tänkte jag. Tills slut så körde han iväg, efter
ha varmkört den lääääänge. Först iväg 30 meter för att runda en mur, sedan återstod en raksträcka
framför oss alla. En raksträcka på 100 meter. Hur vet jag detta? Jo det var målat linjerade banor i
gatan, för oss stackare att springa 100 meter på.

Inte för mig eller för någon av mina finniga killkompisar, drog han på. Utan förstås för tjejerna.
Tack tjejer, för att ni fanns där.

Att ett fordon kunde accelerera så fort. Det var så fort att vi inte kunde förstå det vi precis hade sett.
Det var helt enkelt obegripligt.

Idag är CB 750 för längesedan omkörd och det kan tyckas lite konstigt att jag reagerar som jag gör,
men ett förstaintryck kan aldrig ersättas. Första gången är första gången och så förblir det.

Åren gick och jag lyckades faktiskt tänka på annat än CB 750. När jag muckade 1975 så hade
precis en nära kamrat till mig köpt en Yamaha 250 och övertalade mig till att köpa cykel. Det blev
en Suzuki T250. Det var ju om inte annat, billigare än att köpa en bil. Sommar var det också så vi
körde cykel på all ledig tid. Efter någon tid så ramlade polletten ned och jag undrade hur många
gånger jag egentligen hade växlat. Det här måste jag gå till botten med. Stannade och körde iväg
på ettans växel, i med tvåan, i med trean, i med fyran och till sist i med femman. Det var femman
det, men kan det finnas en till? Jo den var sexväxlad. En erfarenhet till rikare. Förresten – samma
dag som vi skulle åka för att köpa min Suzuki, när vi kom körandes i korsningen Lillkullegatan och
Bögatan i Göteborg. Då blåste det upp och en massa papper yrde över gatan. Inget konstigt med
det. Men när vi såg att det såg ut som pengar, då hoppade nästan ögonen ur huvudet. Visst var det
sedlar som blåste omkring över gatan och inte lite heller. Att en Audi 80 kunde stanna så fort, det
trodde jag aldrig att en bil kunde.

Vintern kom och vi hade båda två funderat på att byta till större cyklar. Vi var lite tända på Hondas
CB 450. Ju mer detta fick verka, så växte parallellt tankarna på något ännu större. Skulle CB 750
vara för stort? Eller varför inte? Jag skulle kunna köpa en CB 750 och köra den som CB 450, tänkte
jag. Resten vågade jag nog inte nyttja.

Jag lånade ihop pengar, för inte orkade jag vänta tills jag hade sparat ihop tillräckligt. Det gör man
inte när man har bestämt sig för något. Åkte till Borås, där de hade några intressanta motorcyklar
till salu, mest var det 450. Men de hade också en svart 750, som jag inte ens vågade provköra.
Men jag köpte den ändå. Lånade en mc-släpkärra och krokade på en gammal Amazon. Körde hem
till Göteborg i snöyra. Dagen efteråt så sken solen och det var ett perfekt motorcykelväder. Prövade
försiktigt. Cykeln var hur lätt som helst att köra och min rädsla försvann kvickt. Kom tillbaka efter en
liten tur, men stängde aldrig av motorn. Ah, jag åker en sväng till och en till och en till.
Jag kom hem sent den kvällen och många känner nog igen detta scenario.

Min kamrat gjorde om min bravad och köpte sin cykel i Jönköping någon vecka efter mig. Sedan
levde vi praktiskt taget på våra cyklar, under två år. Några av de turer vi gjorde tillsammans genom
Europa, finns att läsa om på ”Turer”.

Jag sålde motorcykeln 1977 då jag aldrig kunde köra som man skall köra. Innan dess hade vi båda
borrat upp cylindrarna och monterat på halvkåpa. Jag var inte nöjd med detta utan ville ännu mer,
men bromsades av min mer försiktige kamrat. Det var nog meningen det.

Ett långt celibat med abstinens genomleds från 1977 till 2001, då tillstånd gavs för mig att åter
grensla en CB 750. Bara se den var värt resan till säljaren i Blekinge. Bara höra startmotorn dra
igång de fyra cylindrarna och höra ljudet från ljuddämparna var värt priset. Resten fick bli en bonus
(d.v.s. att köra och äga den).

Den cykeln var inte i original, utan hemmamålad i en gul färg. Gaffelbenen var halvt genomrostade
(märkte jag senare) men detta doldes väl. Men det var en cykel som var körduglig och fullt
renoveringsbar. Mer om detta på ”Renovering”.

Jag vill med denna hemsida om Honda CB 750 berätta om mina känslor, öden och den glädje som
mina cyklar givit mig, genom att delge dig som läsare detta.