Planeringen

Men hur skulle jag klara detta ensam?
Jag har inga som helst problem att köra ensam. Finner ett stort nöje i det, då jag inte behöver anpassa mig efter någon annan. Men sååå lång resa, så kan det faktiskt vara tryggt med någon form av sällskap. Tänk bara så opraktiskt det är att släpa med sig all utrustning in på toaletten, bara för att inte riskera att få sakerna stulna (har dålig erfarenhet av detta på t.o.m. en s.k. riskfri plats).

Familjen tyckte också det var en härlig inbjudan, trots att mc-åka-intresset inte finns. Skulle det kunna vara en lösning att hustrun parallellt tillsammans med våra frankrikeintresserade grannar skulle åka bil ned?
Men hur skulle det då vara när jag väl är nere i Frankrike? Skulle dom övriga åka omkring som vilka turister som helst med bil och jag åka mc för mig själv? Skulle jag känna ett tryck för att ”offra” mig och ställa hojen?

Precis som med att köra hoj ensam eller med sällskap, så finns det för och nackdelar.

Men som det mesta i livet så dyker nog en bra lösning upp om man får sova på saken. Det där med att det undermedvetna får jobba åt en istället

Det dröjde några månader tills min kollega Nicklas lite försiktigt en dag frågade om jag hade tänkt att fullfölja mina planer med att åka ned i augusti 2006.

Han var inte bara nyfiken, han var intresserad av att åka med! Men först så skulle han byta sin hoj till en mer ergonomisk maskin. Det var ju trots allt 220 mil enkel resa.

Det var det här som hägrade: Födelsedagsfesten för Christina.

Fastspänning av hojarna som skulle stå
främst på kärran. Obs det är Niclas i mitten.

Hojarna: Honda Hornet 900, Triumph Tiger
och Triumph Speed Four.

Det dröjde inte många dagar till förrän en annan kollega, Niclas anmälde sitt intresse för Frankrike. Båda två hade åkt i Skottland 2005 och tänkte fortsätta med detta även 2006. Men efter övertalning från mig, med argument som regnfria vägar, god mat och vin så insåg de båda att Skottland finns nog kvar till ett annat år för dom.
Men hur skulle jag kunna skilja dom åt….Nicklassarna?

Det första vi bestämde var, var vi skulle bo och vilka dagar vi skulle ta semester.
Vi valde att hyra ett hus vid foten av Cevennerna med start samma dag som festen och en vecka framåt.
Vi fick tag i ett stort hus med plats för sex.
Tre dubbelrum, stort vardagsrum och kök + biutrymmen. Ett annat krav var garage.

Jag tog fram tre olika resealternativ.
1 Färja mellan Göteborg-Kiel och biltåget från Hamburg till Narbonne.
2 Färja mellan Göteborg-Kiel och köra till nordfrankrike för övernattning.
3 Köra hela vägen från Göteborg med övernattning i nordfrankrike.

Alla enades om förslag 2.

Jag köpte tankväska och en stor sadelväska som båda var nya för året. Väskor som jag hade sett på mc-mässan i Göteborg.

En handlingsplan gjordes och packningslistor skapades.

Jag skickade med jämna mellanrum olika nyhetsbrev till reskamraterna, för att höja spänningen. Åka i Frankrike var nytt för båda. Niclas hade tidigare varit i Paris, men övriga Frankrike och Paris är helt olika.

Men en dag i juni månad fick jag den där knäppen igen. Många hade frågat mig om det var så klokt att sträckköra med hoj så långt. Själv hade jag på gamle-dar inte mer än 45 mil som dagsrekord. Här var det tal om 80 mil. Mina reskamrater var inte ens där, än mindre att köra 80 mil. Sedan upp nästa dag och ytterligare 90 mil. Det vore ett antiklimax om vi väl framme i sydfrankrike inte ens kunde sitta på hojarna. Där av alla ställen, där paradiset för en hojåkare med sporthoj är drömmen.

Lösningen blev att låna en tillräckligt stor släpkärra för våra hojar och sträckköra ned. Strunta i övernattningar. Bilen en turbodiesel beräknade jag skulle dra lika mycket som en av våra hojar. Besparingen för övernattningarna, bränsle för hojarna, minskat däckslitage beräknades som höga.
För att inte tala om besparingen på våra kroppar.
Lennart i Classic-Honda klubben lånade ut sin kärra till oss. Vi byggde träställningar, så att hojarna skulle stå säkert utan att ta skada.

Klippbyn La Roche sur Ceze med 200 invånare.

Innergården på Lou Castelet där festen var.

Nicklas vid frukostbordet.

Bara att förbereda och sedan packa in hojarna tog 5-6 timmar + många spännremmar i anspråk.
Efter att ha kört några mil så kollade vi hur hojarna var surrade och sedan behövde vi inte oroa oss mer.
Väl framme i bergsbyn där vi skulle bo, fanns en smal bro. Jag såg inte maxbredden 2.30m och körde över. Smalt som tusan och sedan mätte vi kärran som är 2.39m. Det man inte vet, behöver inte heller oroa en

Rondeller
Planeringen var att köra ned direkt efter att vi packat ur hojarna ur kärran, till Christinas 60-årsfest i S’t Laurent-d’Aigouze vid Medelhavet.
Dagen efter skulle vi tillbaka och sedan köra i Cevennernas berg.

Köra hoj i Rhônedalen och i Camargue var inget vi önskade. Bara sträckan mellan S’t Laurent-d’Aigouze och vår bostad 9 mil bort, bestod av minst 78 rondeller. Med 30 graders värme, skinnklädsel och trög trafik så var det bastu innanför kläderna. Bättre då med bergskörning och helst då med massor av kurvor. Kurvor är ju något som jag för övrigt är väldigt förtjust i.

Madame och huset i La Roche sur Ceze
Husets ägarinna var en älskvärd kvinna i sina bästa år. Mitt emot oss på krypavstånd låg en restaurang med Crèpes som specialitet. Jag tror vi stod högt i kurs hos dom. Tänk här kom en bil direkt från Sverige med en släpkärra upp bland de smala medeltida gränderna. Backandes med kärra in på tomten. Tre hojar backas ut och ”hästarna” sadlas på för vidare resa söderut. Allt skedde under samma timma. Klart att de fick något att berätta om.

Vid varje besök på restaurangen fick jag på knagglig franska berätta om våra dagsetapper. Det var inte utan att man kände sig lite märkvärdig varje dag när alla följde oss med sina blickar.

Under halva huset fanns ett öppet garage som hade plats för tre bilar.

Monica och Jean Benoit i S’t Laurent-d’Aigouze är båda tvåspråkiga (minst). Dom hyr ut både stort som smått och har egen hemsida www.jmbenoit.com

Framsidan av huset som är i två plan med boendedelen överst. Ute-kök och garage undertill.

Köra hoj i de sydfranska landskapen

Återstående delen av veckan företogs dagsturer i framförallt bergstrakterna.
Berget Mont Ventoux på 1909 m ligger som ett ensamt berg norr om Camargue. Vägen upp till toppen från bergets fot är som en svensk 90-väg, men utan tjälskador. Dessutom krävs många, många kurvor för att komma upp. Här trivdes min Hornet och jag som tuppen i hönsgården, eller som ett barn i godisbutiken. När vi kollade bakdäcken efteråt såg vi att nya områden på däcken var slitna och det var inte i mitten
På vägen upp hann vi notera utsikten som är hänförande här. Man ser Alperna i öster, Rhônedalen i väster och Camargue i söder.
Nedanför oss flög franska Mirageplan (tror jag). Väl uppe på toppen svepte ett moln in och det var i sig häftigt.
Nerför gick det inte lika fort.
På hemvägen stannade vi i Chateauneuf du Pape och inhandlade vin.
En älskvärd vinbonde låste upp sin vinkällare för oss och lät oss provsmaka.
Jag fick lära mig att inte dricka rött vin till ostarnas Rolls-Royce (Roquefort), utan att jag skulle helst dricka ett sött vitt vin. Tänk mitt liv kommer fortsättningsvis att räknas före och efter detta.

Frankrikes Grand Canyon
Vi avreste efter frukost mot Anduze som kallas porten till Cevennerna. Anduze är en vacker stad och en vacker märklig Bambupark ligger utanför staden. Nu hade vi bergen som mål och då serpentinvägarna runt Cirque de Navacelles. Detta område som får en att tänka på Grand Canyon.
Serpentinvägarna var som i Norge, men utan tjälskador.
Uppe på toppen (ca: 900 m) fanns restaurang som var målet för lunchen.
Efteråt så åkte vi ned till botten av canyon för att köra upp på andra sidan.
En sväng via staden Lodeve, som var ett tillhåll för mig under stora delar av 90-talet gav en konstig känsla över att det var nyligen jag hade varit där.
Återresan skedde via en av frankrikes vackraste droppstensgrottor – Grotte des Demoiselles.
Nu hotade ovädret för första och enda gången, men vi lurade det med att ta alternativa vägar hem.
En för ovanligheten dålig väg skapade ont för Niclas och mig med våra hojar, men för Nicklas och hans Tiger var det behagligare.

Se en filmsnutt (2.9MB) tagen körandes hojen,
kräver Quicktime för att funka, "Spela filmen"

Vägen söderifrån upp till toppen.

Cirque de Navacelles

Gorges de l’Ardeche (Ardechedalen)

Huvudmålet för resan blåste tyvärr bort. Om uppstigningen för Mont Ventoux med dess kurvor var något att berätta för barnbarnen, så är resan upp till Mont Aigoual något liknande. Dessutom hade jag av Monika i S’t Laurent d’Aigouze fått tipset att besöka granntoppen som var outforskat från mina tidigare besök.
Men vindarna från Afrika som kallas för Mistralvindar satte P för detta. Nu är det ju så att motvind är mc-förarens standardvind, men oberäkneliga sidvindar är inte lika kul. Tänk själv att ligga i 45graders lutning i en kurva och vinden plötsligt slutar blåsa.
Vi tog i stället kurs mot Ardechedalen med dess spektakulära hål genom berget, där floden Ardeche rinner. Ett eldorado för kanotister att flyta med i strömmen, ned mot Rhônefloden.
Som vanligt så stannade vi vid någon fin utsiktsplats och åt våra smörgåsar med skinka och fransk senap.

Sista dagen innan hemfärd valde vi att besöka den ockrafärgade staden Roussillon i södra Provence. Här har man brutit ockra och exporterat ut i världen sedan 1800-talet. Det är färg som har använts till traktens hus, men också till sådana där målare som jag själv.
Själva brytningen och det som ligger i dager är väldigt lokalt. Vi åkte på småvägar dit och ingenting avslöjade för oss, förrän vi nästan var framme. Då syntes både turistbussar och turister. Inträde och en massa förbud. Ingenting fick röras, tagas därifrån och så vidare. Vi hade i alla fall ockrafärgade stövlar när vi åkte därifrån 

På väg till Roussillon kom vi av misstag ut på en fransk betalmotorväg. Jisses vilken sammets-yta att köra motorcykel på. Här hade man utan svårigheter kunnat låta motorn få bekänna färg.
Några hundra meter före avfarten, så small det till mot min hals. Hastigheten var 120 km, när en geting träffade med hög kraft. Getingen dog naturligtvis med en gång, men gadden lyckades bränna mig från hals ned över magen. Det var som om någon körde en brännhet lödpenna rakt i halsen på mig.
Snabbt betalade jag vid motorvägstullen och körde in på parkeringen. Hjälm, jacka och t-shirt åkte av i snabb fart. Det var många som undrade vad jag höll på med. Nu så här 4 veckor efter, känner jag fortfarande sticket på halsen.

Fotorast vid l’Ardecheklyftan

Floden har brutit ny väg nyligen…

      


Det berömda ockraberget vid Roussillon.